KARRIÄRSLUT: Kajsa Kling lägger av – endast 29 år ung

Skidstjärnan Kajsa Kling lägger av, det meddelar hon via ett pressmeddelande idag. Endast 29 år ung stoppas karriären efter en timeout som tog hela förra säsongen i anspråk.

Sveriges stora fartstjärna i alpint Kajsa Kling lägger av. En landslagskarriär som startade när hon som 18-åring slog sig in i det alpina landslaget 2007. Den sista säsongen, den förra, blev inte alls som hon planerat och nedan kan du läsa hennes öppna brev om varför .

Alpina chefens ord

Den alpina chefen Tommy Eliasson Winter anser att det alpina skidlandslaget tappar en ledarfigur.

– Kajsa har haft en fantastisk karriär och det har varit en förmån att fått möjligheten at vara en del av den. Kajsa betraktas från oss i landslaget som en extremt driven, färgstark och klok idrottskvinna som lyckats skapa möjligheter för sig själv för att nå sin fulla potential. Landslaget förlorar både en profil och extremt skicklig idrottskvinna men Kajsa kommer alltid att ha en plats eller ett hem hos oss i den alpina familjen säger Tommy Eliasson Winter, alpin chef på Ski Team Sweden Alpine.

Kajsa Klings öppna brev

Jag har tagit ett beslut om att avsluta min alpina karriär. Det är med blandade känslor som beslutet har tagits men jag känner i mitt hjärta att det är rätt. Jag har vridit och vänt på det i många vändor och det har till slut landat i att jag är klar. Jag är otroligt stolt över det jag har åstadkommit och lyckats med och är väldigt tacksam för alla människor som funnits där i med- och motgång. Utan alla dessa hade ingenting varit möjligt och jag kommer för evigt bära med mig allt jag fått. Jag har varit en del av landslaget i 10 år med blandade resultat och upp- och nedgångar. Jag har pushat mig själv så hårt och så mycket jag kan med de förutsättningar jag har haft. Utöver det idrottsliga har jag har fått lära känna fantastiska människor och vi har tillsammans skapat minnen för livet. Det är de människorna och de minnena jag kommer minnas mest från min karriär. Det är en tid som jag kommer se tillbaka på med glädje om än de sista två åren tog mer kraft och energi än det faktiskt gav.

Året 2017 var det tyngsta året i mitt liv. Jag hade kört både kropp och knopp till botten och behövde återhämta mig från träning, tävling, press och allt vad som hör till elitsatsning. Att vara elitidrottare handlar om att hela tiden ligga så nära sitt max som möjligt men gränsen på vad som är sitt max och vad som är för mycket är hårfin. Jag känner mig återhämtad sen länge där jag mår bra och kroppen svarar som jag vill på träning, men den motivation som jag trodde skulle komma tillbaka i takt med att jag mår bättre infinner sig inte. Det driv jag haft och fortfarande har inom mig riktas snarare mot annat än just skidåkning på elitnivå. Jag kan inte säga att mitt avslut har blivit som jag tidigare tänkt att det skulle bli, men med ett leende kan jag fråga mig själv hur ofta blir allt som man faktiskt har tänkt sig?

Jag älskar den här sporten. Har alltid gjort. Trodde för en stund att kärleken till skidåkning slocknat men den har uppenbarat sig i nytt ljus. Jag ser framemot att se andra sidor av idrotten. Att få ge nånting tillbaka och att kunna vara en del av den fast på annat sätt. Vad det sättet kommer bli eller hur min framtid kommer se ut kan jag inte säga just nu och det känns befriande men jag vet att jag vill vara en del av den idrott som jag älskat och fortfarande gör.

Jag skulle behöva en livstid för att hinna med att säga tack till alla er som stöttat mig under min karriär. Till alla er som trott på mig. Speciellt under tillfällen då jag inte trott på någonting alls. Från djupet av mitt hjärta. Tack. Vi ses!